Häromdagen när hela FC Fruktstund var ute och sprang tillsammans, medan jag låg hemma sjuk, kände jag någonting jag inte känt på länge. Inte på ett år i alla fall. Det var tråkigt att vara hemma, att inte få vara med och träna, att inte få ta ut sig. Under min sista tid i Berga blev jag bara glad när jag var sjuk, för då slapp jag åka till träningen. FC Fruktstund utvecklas sakta men säkert mot exakt det vi vill att det ska vara.

Igår var det så match mot Särskolan Lyckan, som inte bestod av utvecklingsstörda, även om Douglas hade sina teorier. Jag är fortfarande lite krasslig så jag kunde inte delta. Men det finns alltid uppgifter att fylla i FC Fruktstund. Jag fick vara kameraman, fick hålla koll på klockan och jag fick coacha och hålla koll på bytena. Fast en uppgift var viktigare än de andra. Jag fick se till att vår fixstjärna var bekväm och nöjd så att han skulle prestera.

Han tackade genom att göra självmål med sju minuter kvar av matchen.

Jag knyter Antons Vapors.

P.S. Berga ville inte möta oss den här helgen. Fega. D.S.

/ Jakob