Mitt mellanhavande med mina tankar, är detsamma som gentemot myggor. Men tankar är, för att omgående omdirigera förgående liknelse, inte alls lika lätta att vifta bort. Det går inte heller att fånga dem mellan pekfingret och tummen. I de flesta övriga avseenden är tankar däremot förvånansvärt lika just myggor.

Fotboll är oftast en väldigt manlig sport med hårda närkamper och sådär macho klimat i duschen när man är bögiga på ett väldigt heterosexuellt sätt. Nu hade jag tänkt koppla det här till att så är det minsann inte i FC Fruktstund, och förvisso, det är det inte, men det har ju aldrig varit särskilt manligt kring oss. Jag och Kalle brukade låta någon sätta sig på brunnen i duschen så att det blev någon decimeters vattenhöjd. Då satte vi oss ner, tog fart med fötterna mot väggen och gled runt på våra analer i.. Delade badkar gjorde vi också.

Hursomhelst har vi en riktig bög i laget. Han brukar säga saker som "Alla tar med sig något gott att äta" när vi ska vara grabbiga och ha fotbollskväll och när vi har Fifakvällar får man passa sig för att lägga sig i en säng och vila, för då är han genast där och lägger sig bredvid.

"Värm mig som ett täcke".


Awww.



/ Jakob

Bland ilskna gubbar, snedsparkande särskolebarn och karamelliserade fotbollsspelare kan vi ibland känna oss vilseledda. Skrapsår, jord och dräpande glidtacklingar kan få oss att tappa koncentrationen, missa en mottagning (Bra gjort Adam!) eller göra självmål (Härligt Anton!). Här är en påminnelse om vad vi faktiskt sliter, svettas och plågas för. Varje varv på Svinö, varje steg på plan, Gusts fantastiska inlägg och Kalles underbara nick, här är våra ledord!

Häromdagen när hela FC Fruktstund var ute och sprang tillsammans, medan jag låg hemma sjuk, kände jag någonting jag inte känt på länge. Inte på ett år i alla fall. Det var tråkigt att vara hemma, att inte få vara med och träna, att inte få ta ut sig. Under min sista tid i Berga blev jag bara glad när jag var sjuk, för då slapp jag åka till träningen. FC Fruktstund utvecklas sakta men säkert mot exakt det vi vill att det ska vara.

Igår var det så match mot Särskolan Lyckan, som inte bestod av utvecklingsstörda, även om Douglas hade sina teorier. Jag är fortfarande lite krasslig så jag kunde inte delta. Men det finns alltid uppgifter att fylla i FC Fruktstund. Jag fick vara kameraman, fick hålla koll på klockan och jag fick coacha och hålla koll på bytena. Fast en uppgift var viktigare än de andra. Jag fick se till att vår fixstjärna var bekväm och nöjd så att han skulle prestera.

Han tackade genom att göra självmål med sju minuter kvar av matchen.

Jag knyter Antons Vapors.

P.S. Berga ville inte möta oss den här helgen. Fega. D.S.

/ Jakob

Jag: Visst minns man saker när man springer? Jag tror det är för att vart man än är, oberoende av allting annat, så springer man alltid på samma sätt.  Det är som om löpning existerar i en dimension där tiden står stilla, där andetagen hänger sig kvar i luften, och så varje gång man springer, andas man in en del av det förflutna. Alla tidigare gånger man sprungit smälter samman till en enda lång emotionell joggingrunda.

Schrödingers katt är ett tankeexperiment av Erwin Schrödinger för att visa på brister i teorin om kvantmekaniken vid tillämpning på makroskopiskt plan.

Schrödingers paradoxala illustration av kvanttillstånd, som han själv betecknade som fånigt, går ut på att en katt placeras i en sluten stålkammare med följande utrustning: En bit radioaktivt ämne med 50% sannolikhet att sönderfalla inom en timme och en geigermätare kopplad till en hammare som krossar en flaska cyanid om sönderfall registreras, varvid katten skulle dö. Efter en timme hänger kattens öde på ett kvantmekaniskt tillstånd med samma sannolikhet för liv och död. Katten är både levande och död samtidigt enligt ett kvantmekaniskt synsätt.

Sett utifrån samma kvantmekaniska synsätt var Johan Gust, fram tills idag, varken bra eller dålig.
 
/ Adam

Johan Gust tränade idag!

/ Jakob

Nu jävlar. Nu händer det grejor kring FC Fruktstund.

Efter täta kontakter och hårda förhandlingar med IFK Bergas C-lags starke man, Stefan Gustafsson, har vi kommit fram till ett beslut om träningsmatch mellan FC Fruktstund och IFK Berga. Med andra ord har min pappa försiktigt frågat om vi kanske är intresserade av en träningsmatch i helgen eftersom de står utan en sådan och behöver matcher i benen. Det gör FC Fruktstund också!

Ingenting är dock bestämt. Om matchen faktiskt skulle bli av skulle det, utöver att vara sjukt jobbigt eftersom det handlar om en elvamanna-match och vi bara är 12 i laget om jag räknat rätt, vara en psykiskt och emotionellt svår match för nästan samtliga i FC Fruktstund.

Mikael som i hela sitt liv spelat för IFK Berga men som blev bänkad av den nya tränaren, för evigt placerad i det "blå" laget, det dåliga laget. Jag som av den nya tränaren sågs som ett stort hopp men som gick skadad en hel säsong, tackade nej till fotbollsgymnasiet och sedan hoppade av. Slutligen Adam som fick hela sin barndom förstörd av IFK Berga.

Och här har ni anmälningsblanketten: http://ww2.beffo.se/upload/pic~/ci742ttfm57m.doc

All info finns i den.

/ FC Fruktstund

Det går mycket sjukdomar i FC Fruktstund just nu. Dagens planerade träning blev inställd på grund av att många av våra spelare behövde vila upp sig från förkylningar och huvudvärk.

 

Mitt första träningsläger med Smålandslaget började så jävla dåligt.

Kvällen innan fick jag för mig att jag skulle raka mina ben. Ända sedan jag fick med rakhyvel har jag stått och balanserat till galenskapens och framförallt kalhetens avgrund. Jag har ingen överdriven skäggväxt, så det brukar bara ta ett par sekunder att raka bort. När det är klart fylls jag alltid av en underlig tomhet. Jag blir liksom besviken. Då brukar jag få en oerhörd lust att raka av mig ena ögonbrynet också. Jag brukar köra med rakhyveln upp och ner över ansiktet bara för att prova hur hårt mina sinnesorgan bundna till resten av mitt ansikte. I alla fall, kvällen innan mitt första träningsläger med Smålandslaget tänkte jag raka mina ben. Man måste väl utgå från att de flesta av de män som läser det här, har svårt att föreställa sig vad det innebär att raka benen. Kanske beror det på att de har en bristande förmåga till abstrakt tänkande, kanske bara på att de inte är fullt så jävla dumma i huvudet så att de faktiskt kommer att besitta någon praktisk erfarenhet i frågan. För alla som inte vet så är det i alla fall väldigt svårt. Så pass svårt att det inte dröjde mer än en minut innan jag skar ett så djupt sår i mitt vänstra ben att det började strömma blod längst vaden. När jag försökt stoppa blodflödet i en kvart, utan några som helst resultat beslutade jag mig för att avsluta rakningen, utan att ens ha påbörjat det högra benet. Så följande morgon när jag satt på bussen, nervösare än någonsin förut på väg till den kanske viktigaste helgen i min fotbollskarriär gjorde jag det i vetskapen om att jag under jeansen hade ett rejält köttsår, ett raket och ett orakat ben.

Mitt andra misstag blev att jag antog att man kunde prata om det här. När vi packade upp våra sovsäckar sa började jag helt oblygt berättade om gårdagens missöde. De femton pojkarna tillhörande vårt läns fotbollelit hade ingen som helst förståelse för det. Speciellt en stor, lång, utländsk kille som hette Zlatan tyckte att det var en gärning som absolut var positionerad att ifrågasättas. "Rakar du bena?" "Är du bög" " Gillar du killar?". Alla verkade tycka frågan var berättigad och de skrattade uppmuntrande. Jag var ny, alla andra kände varandra sedan innan. Jag var tillbaka i tvåan och Anton kallade mig Dumhammar. Jag borde hålla låg profil.

"Näe, jag gillar din mamma." Jag sa faktiskt så. Jag tänkte att helvete jag är ju helt jävla utvecklingsstört korkad. Jag tycker inte ens din mamma skämt är roliga. Om jag skulle bli nedslagen kunde jag åtminstone se till att bli det för någonting jag kunde stå för. Om jag dog nu, skulle mina sista ord inte recidivera i förtexter till filmer, eller citeras av filosofer: ekot av mina last words skulle för all evighet endast genomljuda i Tullens korridorer. Fan också.

Min räddning kom i och med att jag kavlade upp höger byxben, där jag fortfarande pubertal hårväxt. "Jag skämtade bara", sa jag. Naturligtvis var det ingen som kunde argumentera emot det. Till och med Zlatan tycktes nöja sig med vetskapen om att jag var hårig, han krävde aldrig någon vedergällning.

När vi hade haft träningar under lägret, fick jag varje dag springa före alla andra till omklädningsrummen för att vara säker på att få duscharna för mig själv. Jag antar att alla trodde att jag tyckte det var genant att duscha tillsammans med andra. Jag var bara nöjd med att ha lyckats lura alla angående mitt ben. När jag kom hem rakade jag högerbenet också, för att de skulle växa ut jämnt, sen svor jag att aldrig mer göra något så korkat.

För ett år sen slutade jag spela fotboll och jag har i princip inte rört mig sedan dess. Till dess att vi startade Fc Frukstund. Jag funderar på om det kunde bli vårt lags grej, det här med vänsterbenet, istället för slutspelsskägg typ.

/ Adam

När vi spelade match hände det rätt ofta att någon sköt mig från sådär en halvmeters avstånd rakt på pungen. När det hände brukade jag tänka på elefanter. På hur elefanterna i Thailand hade känt på sig att en katastrof var på väg att inträffa och hur de hade flytt upp mot bergen. Så där låg jag utslagen på marken och inbillade mig att alla mina spermier även de hade utrustats med det sjätte sinne och nu simmade omkring, fullkomligt bortkomna någonstans kring mina njurar. Jag brukade tänka att det i alla fall var kul att de för en gångs skull fick komma ut lite, se sig omkring. Vad jag tyckte allra sämst om var alltid när smärtan avtog och jag förstod att jag trots allt skulle kunna fortsätta spela. Att jag föredrog smärtan framför att behöva spela klart matchen hade inte så mycket att göra med att det var tråkigt att stå i mål, som med att jag var så fruktansvärt nervös. Det var aldrig den där trivsamma sortens nervositet, inte som när man lägger fyra fingrar på någons kind och böjer sig fram för att kyssa denna för första gången. Det kändes som att drunkna i en surrande insektssvärm. Det kändes som om alla krafter i universum kastades om och som att samtliga av mina invärtes organ inspirerats av mina sädescellers avancering och nu även de bestämt sig för att göra revolution.

Sådär nervös var jag inför varenda match. Efter ett tag övergick nervositeten till verklig ångest och en psykisk instabilitet som slutligen tog sig uttryck i regelrätta tvångstankar och tvångsbeteende. Jag hade vissa ritualer jag inte vågade ändra på, eftersom att jag var rädd att vi skulle förlora matchen om jag inte gjorde dem. Jag spelade alltid i samma kläder. Jag bad en "fader vår" innan varje halvlek. Jag la alltid fodralet till mina handskar på samma sida av målet. Jag hälsade alltid på ribban innan vi började spela. Och om jag råkade röra min penis för att rätta till var jag tvungen att röra den två gånger till med vardera hand, vilket oftast resulterade i att den hamnade i oordning igen och jag fick göra om hela proceduren tre fyra gånger. Efteråt brukade min penis alltid ha svullnat upp lite av den oömma behandlingen det innebär att rätta till den kanske 40 gånger iklädd målvaktshandskar. Egentligen brukar det krävas åtskilliga sessioner av samtals- och beteendeterapi innan man kan bli kvitt sina tvångstankar. Jag lyckades med helt andra tillvägagångssätt. Jag kom till en slutsats som gjorde det möjligt för mig att ifrågasätta mitt tvångsbeteende och slutligen bli av med det.

Jag kom på att: Fan jag är ju asdålig. Man kan säga att min inkompetens botade mig. Hur många ritualer jag än hade, gick det ju ändå alltid åt helvete. Jag gjorde tabbar hela tiden hur som helst. Den tanken blev min nyckel till frihet. Idag när jag tänker på hur dålig jag är, känner jag mig tacksam. Hade det inte varit för att jag var så pass dålig, hade min penis sett ut som en squash.

Sista delen kommer imon, sen räcker det.

/ Adam

Likt amerikanska marinkårssoldater sprang vi ut i vårsolen och kunde nästan spegla oss i Svinös blänkande vatten om det inte hade varit för de två dampsvanarna som försökte döda varandra medan en tredje simmade i en cirkel runt dem och kollade på. Vi kunde rent av höra hur introt till "Top Gun" spelades när vi sprang på de smala skogstigarna fyllda med listiga rötter och lömska stenar. När solstrålarna letade sig fram mellan trädens gigantiska kroppar fick vi alla minnen från svunnen barndom, vi var födda på nytt, fick energi från solen och ropade glatt till varandra. Då fick fick vi håll.

Med tunga blickar konstaterade vi att vi sprungit cirka hundra meter. Våra rosslande andetag, nästan astma-liknande inandningar dränkte vår glädje. Vi hade två kilometer kvar och ville redan slänga oss ner på marken och spy ut all den ondska vi slängt i oss under ett alldeles, alldeles för långt träningsuppehåll. Gelatin, socker och diverse kemikalier hade förvandlat våra kroppar till barbapappor.

Dock hade vi beslutat oss, "Failure is not an option" gnällde jag utmattat tilll min pluton bestående av FCFs allra tappraste spelare. Vi kom hit för att göra en skillnad, utan detta skulle vi aldrig vinna någonting, vi skulle inte ha något kaffe att dela ut till svältande barn.

Mina mannar tog fart och slutade inte springa förräns vi anlänt till samma ställe vi en gång nästan givit upp. Vi kunde redan känna förändringen, en exorcism som drev ut vårat onda. Vi var frälsta.

Jahapp. Nyförvärvet har varit hemligt för mig också. Och så möts man av det här.

Det är precis som Adam säger inte särskilt många som har träffat Tom. Faktum är att ingen har träffat Tom. Ingen alls. För Tom finns inte. Jag vet inte när allting startade. När Adam började fantisera ihop sin tyska jävla låtsasvän. Med tanke på hur hans sociala situation såg ut i hans barndom bör det väl ha börjat tidigt, men Tom-grejen hörde jag nog innan innan sexan-sjuan någon gång i alla fall. Adam hängde med Tom, nej Adam var inte ensam, han var med Tom. Igår kväll när jag var med Richard var Adam med Tom.

Sen helt plötsligt hände någonting tragiskt. Jag vet inte vad - det har vi aldrig fått ur Adam. Tom försvann. Han åkte tillbaka till Tyskland. När man frågade hur Tom mådde, var Tom var, om Adam saknade Tom, var ett knytnävsslag det enda man fick till svar. Nu har tydligen Tom gjort comeback. Vi får väl se hur det går, och ingen vet fortfarande var han varit.

Jag kan inte säga att jag inte är lite stolt just nu. Jag tittar mig själv i spegeln och så formar jag pekfingret och tummen till en pistol, blinkar med ena ögat, slänger iväg ett leende som hade varit bländande vitt om det inte vore för chipsen och plasttanden och så trycker jag av: fan va bra jag är. Mycket bättre än Anton.

När vi gick i fyran, samma år som jag sprang hem från skolan, började jag och Anton att tävla om allt. Naturligtvis var Anton mycket bättre än mig i allting och det ska framhållas att Anton inte är storsint eller ödmjuk. När han kom i mål på en sluttid som var dryga kvarten bätte än min egna, i den tre kilometers långa, årliga Skoljoggen komponerade han en sång där han bytte ut orden i julvisan Så göra vi när vi tvättar våra kläder, mot "Du sa att du skulle vinna över mig, vinna över mig, vinna över mig" sedan sjöng han den dagligen i fyra månader. När jag i sexan hade börjat få bättre kondition, fejkade Anton nackspärr för att slippa delta i det årets upplaga av Skoljoggen, och behöva konfronteras med det faktum att han inte var fullt så överlägsen längre.

När vi skulle söka till gymnasiet ville Anton blir talangscout. Han tänkte på fullt allvar söka till John Bauers idrottslinje för att erhålla den teoretiska kunskap han antog låg som grund för talangscoutskarriären. Men vem är det nu som har hittat värvningen som kommer att bli FC Frukstunds frälsare. Jo: Jag!

Jag skjuter på avslöjandet en kvart. Bara för att låta det sjunka in. Hur bra jag är.

/ Adam

Jag har värvat en ny spelare till FC Fruktstund! Vem han är tänker jag inte avslöja förän kl 21.00 ikväll.
Men den största överraskningen återstår, den kommer senare idag.

/ Adam

Det har gått en vecka nu, så det är dags att sätta igång på allvar.

Tills imorgon har vi förberett tre stora överraskningar som kommer presenteras under dagen.
Särskilt en är vi uppriktigt stolta över.

Mer kan vi inte säga just nu.

/ FC Frukstund

På matrasten cyklade Kalle, Anton, Stefan och jag i strålande sol och världens Bike Boys-känsla, inte bara hos snabbglidaren Anton utan hos oss alla, iväg mot Intersport på Giraffen.

Om jag aldrig blivit snuvig den där sommaren för sju år sedan hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Men eftersom att jag ådrog mig en så kraftig förkylning att svullnaden i mina bihålor i allierad med gulgrönt snor, successivt hade börjat tränga ut min hjärna från dess rättmätige plats, förpassades jag till planens allra yttersta ende; jag blev målvakt.

Det skulle bara vara tillfälligt, bara tills att min hjärna kunde klättra ner från kraniets sidor, där den suttit uppflugen i veckor, rädd för att slukas av slemmet.

Då händer förstås det mest otroliga av allt: det visar sig att jag har en fallenhet för att rädda bollar. Förstå, att fram till dess har jag aldrig varit bra på någonting i hela mitt liv: Till följd av vattenfyllda trumhinnor var praktiskt taget döv fram tills at jag var fem år, vilket resulterade i att jag hade ett vokabulär jämförbart med en pokémon. Jag trodde på fullt allvar att mitt namn uttalades Jaja och att fjäril hette fläril. När jag opererade öronen, blev jag överkänslig för fukt i örongångarna, så att varje gång jag skulle bada tvingades jag ha två centimeter långa plastskruvar inborrade i hörselgångarna. Utöver det hade jag oerhört snedvridna estetiska ideal som kulminerade någon gång på sexårs i och med en rebellisk passion för herrtrosor.

Sammanfattningsvis pratade jag alltså som ett mongo, såg ut som ett mongo och klädde mig som ett mongo, därefter behandlades jag också som ett mongo. Mina social skills var lika med noll, Anton Holmgren sa till fröken att jag hade med mig godis till skolan och jag sprang gråtande hem innan dagen ens var slut, det är nog enda gången jag någonsin skolkat.

Idag nådde FC Fruktstund sin första milstolpe. För mig personligen är det den andra - när jag berättade för min pappa att jag funderade på att spela i Korpen istället för IFK Berga som han tränat, dömt och följt i 10 år, ser jag som min första. Idag spelade vi vår första träningsmatch. Mot Karamellpojkarna.

Matchens lirare: Adam och Kalle. Kalle som inte har spelat fotboll på typ ett år, bara innebandy med alla ölhäfarjonar och massa datorspel, imponerade faktiskt. Även om det är långt kvar till toppform. Adam spelade hårt, skoningslöst, enkelt och tråkigt, precis som det ska vara. Han hade en fin cross till Anton också.

Dagens åskådare: I stenhård konkurrens med Karamellpojkarnas tjejer som faktiskt frivilligt hade kommit för att se matchen gick den förbicyklande Kasper Appelqvist vinnande ur fighten. Han hann se typ 10 minuter, och han gillade det.

Dagens tränare: Marcus Nilsson. Innan matchen höll han en tio minuter lång utläggning om vikten av att spela hårt och tufft, att nu var det minsann ingen tjejliga vi spelade i. I halvtid när matchen stod och vägde återkopplade han till sitt första förmaningstal och fick oss riktigt taggade genom att visa hur svettig han var. Han var jättesvettig.

Dagens lärdomar: Ny uppställning i framtiden bör diskuteras - två backar, tre mittfältare och en anfallare kändes inte helt optimalt med spelarmaterialet vi har. Jag blev väldigt ensam på topp, fast Oskar Thor lyckades ju göra mål så det berodde kanske bara på mig själv. Alla var sjukt trötta också, mer konditionsträning behövs.

Dagens skadelista: David Källén. Skadad tumme efter brutalt påhopp från karamellpojke. För övrigt var David en positiv överraskning, han har inte deltagit på några träningar men han höll god klass!

Dagens hypokondriker-skadelista: Anton Holmgren. "Bruten tå". 

Funkabo-planen bredvid Netto utger sig för att vara en gräsplan, men den ljuger. I själva verket är den ett malmbrott, ett minfält, en symbol för den misslyckade integrationen och ghettots främsta klenod. I det som bara skenbart är ett fält av gulgrönt gräs gömmer sig tusentals spetsiga gråstenar, vars enda existensberättigande egenskap är att skrapa sönder bara knän, hamna under huden och pillas bort med hjälp av en pincett.

Det är sex grader kallt utomhus, sådär så att det stiger vit ånga från munnen när man andas ut; jag tänker att det sitter små nervösa indianer i min gom och sänder ut röksignaler. Om en timme spelar vi vår första träningsmatch. Trots kylan och stenarna som inbäddade väntar i gräset, ska jag spela i shorts.

När jag var målvakt spelade det aldrig någon roll hur jag såg ut, eller, det gjorde i alla fall ingen skillnad att bry sig om det: Jag var alltid tvungen att ha byxor med lårskydd som gjorde att jag såg ut som en fet kalkon. Det var också väldigt viktigt att jag alltid var beredd, så jag hade olika övningar och rörelsemönstren, för att alltid stå på tårna. För det mesta såg det bara ut som om jag hade damp eller som om jag låssades dansa med någon. Dessutom tenderar kalsongernas ben att glida in mellan skinkorna när man har dom där byxorna på sig och rör sig, så det folk såg från sidan var någon ensam, ful och schizofren person som pullar sig själv i rövhålet var femte minut. Därför kvittade det om jag försökte se bra ut eller inte.

Men idag ska jag spela högerback! Jag ska ha shorts och jag har fixat mitt hår så att jag ska se farlig ut.

Jag började spela fotboll när jag var åtta år gammal. Förvisso hade jag tidigare erfarenheter i form av en fotbollsskola med IFK Kalmar, men jag slutade eftersom jag fick ont i tårna. Jag vet inte vad mina föräldrar förväntade sig egentligen, med tanke på att jag dagligen bar tights till dagis och lekte med Barbie.

Jag kom ner till Bergaviks IP en sensommareftermiddag någon gång i tvåan. Den första jag mötte av dem som sedan skulle bli mina bästa vänner genom hela min uppväxt var Stefan Westman. Han kom fram, glad och flämtandes, nej det är inte en efterhandskonstruktion, han har flämtat sig igenom hela livet, och hälsade mig välkommen. Kruxet med mitt fina minne är att Stefan förnekar det. Han påstår att han började spela fotboll efter mig. Han ljuger.

Ändå sedan dess har jag varit sådär på fotboll. Jag har kämpat mig fram till det toppade laget och när det var prisutdelningar fick jag alltid priset som bästa lagkramrat. Ni vet det där priset för dem som alltid är där men aldrig gör någonting bra. Fast jag är rätt bra på att skrika.

Sen hände någonting sjukt. Jag blev bra. Jag gjorde mycket mål och råkade komma in på Fotbollsgymnasiet. Bergas A-lagstränare hörde av sig och frågade vem den där Jakob var som blivit antagen.

Då bröt jag foten och var borta i två månader. Sen blev min hals helkonstig, mandlarna svullnade upp och vägrade ge med sig, jag gick och väntade på operation i åtta månader.

Nu har jag kommit tillbaka och är asdålig, så jag ger och går till FC Fruktstund.

/  Jakob

Det paradoxala med sfären vi instigit i är att varje sak vi väljer bort förefaller komma tillbaka, om än något förklädd. Vi avstår utekvällarna, men lyckas ändå inte undfly den svettiga tillvaron, den obehagliga närheten och under vår senaste träning när jag var målvakt och fångade en boll bara meter utanför straffområdet återkom orden "man får inte ta med händerna där". Vi väljer bort sexet. Öhm. Vi "väljer" bort sexet. Jag har ändå aldrig känt mig närmre den erotiska kärnan än när vi ska träffas för att besluta om matchställen och jag hittar Stefan sittande i Kalles vardagsrum, med bar överkropp, mp3 och flåsande andhämtning samtidigt som han spänner bröstmusklerna helt ogenerat och delger oss andra hans plan att "smuggla in en godis till fängelselaget" genom att gömma den i benskyddet. När jag sa att jag ville sluta spela fotboll i IFK Berga, mitt förra klubblag, var min pappa övertygad om att jag "spelade med det andra laget".

Vi dricker inte! Men jag har aldrig känt mig så berusad, så rödkindat rofylld och uppfylld av en lycka som inte äger någon som helst reell befästning; det är bara ett korplag säger jag till mig själv, men till och med i mina inre monologer darrar jag på rösten; jag vet att det inte är sant. Det betyder mer än så. Ni ska få veta varför någon dag.

Vi har nu bestämt oss för att beställa ett matchställ. Svindyrt Nike-set, sytt av fattiga pakistanska 5-åringar och färgat av 90-åriga indier med vita smalben, sönderblekta efter ett helt liv trampande i klor. Efter långa diskussioner har vi nu beslutat oss för röd tröja, vita shorts och vita strumpor. Själv hade jag föredragit något mer fruktaktigt, som turkost eller lila men ännu en gång fick lagets största gnällspik sista ordet. Anton Holmgren, pojken har fått bli lagkapten men slänger ur sig krav som "Vi ska se ut som Manchester, jag ska vara Ronaldo!". Kanske är det babyansiktet, de smala armarna eller de tunga hoten som gör att ungjäveln gång på gång får igenom sina beslut. Hoppas han skadas eller att hans tröja är för stor. Det borde den vara.

/ Mikael

Jag har alltid tänk på livet som en självbiografi i realtid. Vi skriver boken om vårt liv medan vi lever och vi måste se till att göra den läsvärd. Det är en oerhörd lättnad att ha något intressant att läsa på sin dödsbädd. 
Men sen vi startade FC Fruktstund har min syn på själva redovisningsformatet kommit att förändras, jag känner att historien självstyrt avancerar från att ha varit en självbiografi till att bli en biofilm med ingen huvudroll och massor med biroller.
Alla texter som skulle ha varit Jag, filmatiseras och blir Vi. Det blir en sån där film som gör att man går ut från biosalongen med en behaglig sockervaddsluddig värme i magen, bara det att filmen inte tar slut för min del, och jag får fortsätta leva den dag efter dag.

Nu ska det riktiga livet med FC Fruktstund komma igång. Seriestarten väntar runt hörnet och vi har ungefär en månad på oss att bli det samspelta gäng vi siktar på. Träningarna blir en del av vardagen och träningsmatcher håller på att bokas för fullt. En viktig del i uppbyggnaden av vårt lag är självklart att alla håller sig friska och skadefria. Därför är det synd att Johan Gust, som för övrigt inte närvarat på en enda träning, drar med alla våra spelare till Öland för att slåss med den där Mange. Kasper, Jacob, Sigge, Kalle, Jesper och Johan var där för två helger sedan och nu ska de dit igen. För att slåss. Det enda positiva är väl att vårt stora hopp, och tillika lagkapten, frisparksläggare och den enda med evig plats i startelvan, Anton Holmgren, inte får följa med eftersom "han bara skulle skada sig".

Tack Johan!



Anton. Vår egen Cristiano Ronaldo med mosad pung.

/ Jakob

FC Fruktstund är i grund och botten ett korplag. Men faktum är, att det FC Fruktstund har kommit att bli något mycket större.

När vi skapade FC Fruktstund hade vi ett gemensamt mål: Att göra världen till en bättre plats. Och det är mycket som behövs göra. Faktum är att över en miljard människor lever under extrem fattigdom och tvingas överleva på mindre än en dollar om dagen. Vi bestämde oss för att vi omöjligen bara kunde se på medan våra medmänniskor led, det var tid nog att handla. Vår plan var enkel: Vi skulle skapa Sveriges bästa korplag, vinna hela korpen och skänka samtliga vinstpengar till Röda Korset.  Vi skapade den här bloggen för att vi hoppades kunna inspirera andra till att agera.

Sedan gick det åt helvete.

Det visade sig att vi hade överskattat korpen, det svenska motionsförbundets ekonomiska distribution. Om vi vann, skulle vi kunna bidra till kampen emot fattigdomen med ungefär 11 kilo kaffe, fördelat på 1.2 miljarder svältfödda människor.  Vi hade redan betalt anmälningsavgifterna på sammanlagt 7000 kr, vilket i praktiken innebar att vi slösat bort 1166 tanzaniska dagslöner, vilket ingen förutom Anton ansåg medförde att "dom jävlarna faktiskt borde betala tillbaka".

Det fanns inte mycket mer att göra förutom att samla laget för att meddela att FC Fruktstund skulle lägga ner, innan vi ens börjat. Vi möttes på Fredriksskans, för att ha vår första och sista träning innan vi förklarade situationen. 

Men den där kalla marsmorgonen på konstgräset tog allting en ny riktning, där föddes något som vi aldrig räknat med. Någonting större än vision om en värld fri från fattigdom, viktigare än daglig motion och tyngre än 11 kilo kaffe; där föddes en dröm. Vi fann någonting hos varandra, som vi saknat genom hela livet. Kamratskap, gemenskap och den där känslan hos en glidtackling som tar bollen först och sen snuddar ovanför vristen på motspelaren, tillräckligt hårt för att slå honom till marken.  Vi hade inte samspelet, passningsspelet eller ens skickligheten, men vi hade något mycket viktare: En gemensam dröm om en bänkfri fotbollsvärld.

Det är en lång väg dit, men vi ska stå som segrare i Korpen 2008. Vi har en månad på oss innan serien börjar, en månad av stenhård träning. Sedan väntar matcher mot Särskolan Lyckan och Fängelset. Följ vår väg till dess att vi lyfter bucklan och kaffet.

Välkomna till FC Fruktsund!