Jag har alltid tänk på livet som en självbiografi i realtid. Vi skriver boken om vårt liv medan vi lever och vi måste se till att göra den läsvärd. Det är en oerhörd lättnad att ha något intressant att läsa på sin dödsbädd. 
Men sen vi startade FC Fruktstund har min syn på själva redovisningsformatet kommit att förändras, jag känner att historien självstyrt avancerar från att ha varit en självbiografi till att bli en biofilm med ingen huvudroll och massor med biroller.
Alla texter som skulle ha varit Jag, filmatiseras och blir Vi. Det blir en sån där film som gör att man går ut från biosalongen med en behaglig sockervaddsluddig värme i magen, bara det att filmen inte tar slut för min del, och jag får fortsätta leva den dag efter dag.