Funkabo-planen bredvid Netto utger sig för att vara en gräsplan, men den ljuger. I själva verket är den ett malmbrott, ett minfält, en symbol för den misslyckade integrationen och ghettots främsta klenod. I det som bara skenbart är ett fält av gulgrönt gräs gömmer sig tusentals spetsiga gråstenar, vars enda existensberättigande egenskap är att skrapa sönder bara knän, hamna under huden och pillas bort med hjälp av en pincett.

Det är sex grader kallt utomhus, sådär så att det stiger vit ånga från munnen när man andas ut; jag tänker att det sitter små nervösa indianer i min gom och sänder ut röksignaler. Om en timme spelar vi vår första träningsmatch. Trots kylan och stenarna som inbäddade väntar i gräset, ska jag spela i shorts.

När jag var målvakt spelade det aldrig någon roll hur jag såg ut, eller, det gjorde i alla fall ingen skillnad att bry sig om det: Jag var alltid tvungen att ha byxor med lårskydd som gjorde att jag såg ut som en fet kalkon. Det var också väldigt viktigt att jag alltid var beredd, så jag hade olika övningar och rörelsemönstren, för att alltid stå på tårna. För det mesta såg det bara ut som om jag hade damp eller som om jag låssades dansa med någon. Dessutom tenderar kalsongernas ben att glida in mellan skinkorna när man har dom där byxorna på sig och rör sig, så det folk såg från sidan var någon ensam, ful och schizofren person som pullar sig själv i rövhålet var femte minut. Därför kvittade det om jag försökte se bra ut eller inte.

Men idag ska jag spela högerback! Jag ska ha shorts och jag har fixat mitt hår så att jag ska se farlig ut.