Min historia, del 1

Om jag aldrig blivit snuvig den där sommaren för sju år sedan hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Men eftersom att jag ådrog mig en så kraftig förkylning att svullnaden i mina bihålor i allierad med gulgrönt snor, successivt hade börjat tränga ut min hjärna från dess rättmätige plats, förpassades jag till planens allra yttersta ende; jag blev målvakt.

Det skulle bara vara tillfälligt, bara tills att min hjärna kunde klättra ner från kraniets sidor, där den suttit uppflugen i veckor, rädd för att slukas av slemmet.

Då händer förstås det mest otroliga av allt: det visar sig att jag har en fallenhet för att rädda bollar. Förstå, att fram till dess har jag aldrig varit bra på någonting i hela mitt liv: Till följd av vattenfyllda trumhinnor var praktiskt taget döv fram tills at jag var fem år, vilket resulterade i att jag hade ett vokabulär jämförbart med en pokémon. Jag trodde på fullt allvar att mitt namn uttalades Jaja och att fjäril hette fläril. När jag opererade öronen, blev jag överkänslig för fukt i örongångarna, så att varje gång jag skulle bada tvingades jag ha två centimeter långa plastskruvar inborrade i hörselgångarna. Utöver det hade jag oerhört snedvridna estetiska ideal som kulminerade någon gång på sexårs i och med en rebellisk passion för herrtrosor.

Sammanfattningsvis pratade jag alltså som ett mongo, såg ut som ett mongo och klädde mig som ett mongo, därefter behandlades jag också som ett mongo. Mina social skills var lika med noll, Anton Holmgren sa till fröken att jag hade med mig godis till skolan och jag sprang gråtande hem innan dagen ens var slut, det är nog enda gången jag någonsin skolkat.

Så, förstå gången jag råkade vara bra på någonting, första gången jag fann någonstans där jag passade in, första gången andra blev nöjda med mig: Klart som fan att det skulle vara med någonting så sjukt jävla tråkigt som att vara målvakt. Ironiskt egentligen, att första gången jag inte var helt mobbad, var det för att jag stod ensam på ena planhalvan och kastade mig själv ner i marken, om och om igen.

/ Adam

Kommentarer
Postat av: Anonym

hahahahaha mongo

2008-04-07 @ 19:16:09
Postat av: kasper

du lyckas igen och igen och igen..hahah "väntade på att hjärnan skulle klättra ner"

2008-04-07 @ 22:03:44
Postat av: Molly

HAHA, jag kommer verkligen ihåg dina öronproppar som du badade med på öland, jag vågade aldrig fråga varför men nu efter många år får jag äntligen svaret :)!

2008-04-07 @ 22:48:02
Postat av: haegg

sjukt bra skrivet, njuter av att läsa era inlägg

2008-04-08 @ 16:18:36
Postat av: Stina

Adam. Dina inlägg är helt underbara! Jag sitter här och skrattar för mig själv

2008-04-08 @ 20:33:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0