Jag kan inte säga att jag inte är lite stolt just nu. Jag tittar mig själv i spegeln och så formar jag pekfingret och tummen till en pistol, blinkar med ena ögat, slänger iväg ett leende som hade varit bländande vitt om det inte vore för chipsen och plasttanden och så trycker jag av: fan va bra jag är. Mycket bättre än Anton.

När vi gick i fyran, samma år som jag sprang hem från skolan, började jag och Anton att tävla om allt. Naturligtvis var Anton mycket bättre än mig i allting och det ska framhållas att Anton inte är storsint eller ödmjuk. När han kom i mål på en sluttid som var dryga kvarten bätte än min egna, i den tre kilometers långa, årliga Skoljoggen komponerade han en sång där han bytte ut orden i julvisan Så göra vi när vi tvättar våra kläder, mot "Du sa att du skulle vinna över mig, vinna över mig, vinna över mig" sedan sjöng han den dagligen i fyra månader. När jag i sexan hade börjat få bättre kondition, fejkade Anton nackspärr för att slippa delta i det årets upplaga av Skoljoggen, och behöva konfronteras med det faktum att han inte var fullt så överlägsen längre.

Så fortsatte det genom hela högstadiet: En ständig kapplöpning.

När vi skulle söka till gymnasiet ville Anton blir talangscout. Han tänkte på fullt allvar söka till John Bauers idrottslinje för att erhålla den teoretiska kunskap han antog låg som grund för talangscoutskarriären. Men vem är det nu som har hittat värvningen som kommer att bli FC Frukstunds frälsare. Jo: Jag!

Jag skjuter på avslöjandet en kvart. Bara för att låta det sjunka in. Hur bra jag är.

/ Adam