Likt amerikanska marinkårssoldater sprang vi ut i vårsolen och kunde nästan spegla oss i Svinös blänkande vatten om det inte hade varit för de två dampsvanarna som försökte döda varandra medan en tredje simmade i en cirkel runt dem och kollade på. Vi kunde rent av höra hur introt till "Top Gun" spelades när vi sprang på de smala skogstigarna fyllda med listiga rötter och lömska stenar. När solstrålarna letade sig fram mellan trädens gigantiska kroppar fick vi alla minnen från svunnen barndom, vi var födda på nytt, fick energi från solen och ropade glatt till varandra. Då fick fick vi håll.

Med tunga blickar konstaterade vi att vi sprungit cirka hundra meter. Våra rosslande andetag, nästan astma-liknande inandningar dränkte vår glädje. Vi hade två kilometer kvar och ville redan slänga oss ner på marken och spy ut all den ondska vi slängt i oss under ett alldeles, alldeles för långt träningsuppehåll. Gelatin, socker och diverse kemikalier hade förvandlat våra kroppar till barbapappor.

Dock hade vi beslutat oss, "Failure is not an option" gnällde jag utmattat tilll min pluton bestående av FCFs allra tappraste spelare. Vi kom hit för att göra en skillnad, utan detta skulle vi aldrig vinna någonting, vi skulle inte ha något kaffe att dela ut till svältande barn.

Mina mannar tog fart och slutade inte springa förräns vi anlänt till samma ställe vi en gång nästan givit upp. Vi kunde redan känna förändringen, en exorcism som drev ut vårat onda. Vi var frälsta.

Johan Gust var inte där.



/  Mikael