Mitt första träningsläger med Smålandslaget började så jävla dåligt.

Kvällen innan fick jag för mig att jag skulle raka mina ben. Ända sedan jag fick med rakhyvel har jag stått och balanserat till galenskapens och framförallt kalhetens avgrund. Jag har ingen överdriven skäggväxt, så det brukar bara ta ett par sekunder att raka bort. När det är klart fylls jag alltid av en underlig tomhet. Jag blir liksom besviken. Då brukar jag få en oerhörd lust att raka av mig ena ögonbrynet också. Jag brukar köra med rakhyveln upp och ner över ansiktet bara för att prova hur hårt mina sinnesorgan bundna till resten av mitt ansikte. I alla fall, kvällen innan mitt första träningsläger med Smålandslaget tänkte jag raka mina ben. Man måste väl utgå från att de flesta av de män som läser det här, har svårt att föreställa sig vad det innebär att raka benen. Kanske beror det på att de har en bristande förmåga till abstrakt tänkande, kanske bara på att de inte är fullt så jävla dumma i huvudet så att de faktiskt kommer att besitta någon praktisk erfarenhet i frågan. För alla som inte vet så är det i alla fall väldigt svårt. Så pass svårt att det inte dröjde mer än en minut innan jag skar ett så djupt sår i mitt vänstra ben att det började strömma blod längst vaden. När jag försökt stoppa blodflödet i en kvart, utan några som helst resultat beslutade jag mig för att avsluta rakningen, utan att ens ha påbörjat det högra benet. Så följande morgon när jag satt på bussen, nervösare än någonsin förut på väg till den kanske viktigaste helgen i min fotbollskarriär gjorde jag det i vetskapen om att jag under jeansen hade ett rejält köttsår, ett raket och ett orakat ben.

Mitt andra misstag blev att jag antog att man kunde prata om det här. När vi packade upp våra sovsäckar sa började jag helt oblygt berättade om gårdagens missöde. De femton pojkarna tillhörande vårt läns fotbollelit hade ingen som helst förståelse för det. Speciellt en stor, lång, utländsk kille som hette Zlatan tyckte att det var en gärning som absolut var positionerad att ifrågasättas. "Rakar du bena?" "Är du bög" " Gillar du killar?". Alla verkade tycka frågan var berättigad och de skrattade uppmuntrande. Jag var ny, alla andra kände varandra sedan innan. Jag var tillbaka i tvåan och Anton kallade mig Dumhammar. Jag borde hålla låg profil.

"Näe, jag gillar din mamma." Jag sa faktiskt så. Jag tänkte att helvete jag är ju helt jävla utvecklingsstört korkad. Jag tycker inte ens din mamma skämt är roliga. Om jag skulle bli nedslagen kunde jag åtminstone se till att bli det för någonting jag kunde stå för. Om jag dog nu, skulle mina sista ord inte recidivera i förtexter till filmer, eller citeras av filosofer: ekot av mina last words skulle för all evighet endast genomljuda i Tullens korridorer. Fan också.

Min räddning kom i och med att jag kavlade upp höger byxben, där jag fortfarande pubertal hårväxt. "Jag skämtade bara", sa jag. Naturligtvis var det ingen som kunde argumentera emot det. Till och med Zlatan tycktes nöja sig med vetskapen om att jag var hårig, han krävde aldrig någon vedergällning.

När vi hade haft träningar under lägret, fick jag varje dag springa före alla andra till omklädningsrummen för att vara säker på att få duscharna för mig själv. Jag antar att alla trodde att jag tyckte det var genant att duscha tillsammans med andra. Jag var bara nöjd med att ha lyckats lura alla angående mitt ben. När jag kom hem rakade jag högerbenet också, för att de skulle växa ut jämnt, sen svor jag att aldrig mer göra något så korkat.

För ett år sen slutade jag spela fotboll och jag har i princip inte rört mig sedan dess. Till dess att vi startade Fc Frukstund. Jag funderar på om det kunde bli vårt lags grej, det här med vänsterbenet, istället för slutspelsskägg typ.

/ Adam