När vi spelade match hände det rätt ofta att någon sköt mig från sådär en halvmeters avstånd rakt på pungen. När det hände brukade jag tänka på elefanter. På hur elefanterna i Thailand hade känt på sig att en katastrof var på väg att inträffa och hur de hade flytt upp mot bergen. Så där låg jag utslagen på marken och inbillade mig att alla mina spermier även de hade utrustats med det sjätte sinne och nu simmade omkring, fullkomligt bortkomna någonstans kring mina njurar. Jag brukade tänka att det i alla fall var kul att de för en gångs skull fick komma ut lite, se sig omkring. Vad jag tyckte allra sämst om var alltid när smärtan avtog och jag förstod att jag trots allt skulle kunna fortsätta spela. Att jag föredrog smärtan framför att behöva spela klart matchen hade inte så mycket att göra med att det var tråkigt att stå i mål, som med att jag var så fruktansvärt nervös. Det var aldrig den där trivsamma sortens nervositet, inte som när man lägger fyra fingrar på någons kind och böjer sig fram för att kyssa denna för första gången. Det kändes som att drunkna i en surrande insektssvärm. Det kändes som om alla krafter i universum kastades om och som att samtliga av mina invärtes organ inspirerats av mina sädescellers avancering och nu även de bestämt sig för att göra revolution.

Sådär nervös var jag inför varenda match. Efter ett tag övergick nervositeten till verklig ångest och en psykisk instabilitet som slutligen tog sig uttryck i regelrätta tvångstankar och tvångsbeteende. Jag hade vissa ritualer jag inte vågade ändra på, eftersom att jag var rädd att vi skulle förlora matchen om jag inte gjorde dem. Jag spelade alltid i samma kläder. Jag bad en "fader vår" innan varje halvlek. Jag la alltid fodralet till mina handskar på samma sida av målet. Jag hälsade alltid på ribban innan vi började spela. Och om jag råkade röra min penis för att rätta till var jag tvungen att röra den två gånger till med vardera hand, vilket oftast resulterade i att den hamnade i oordning igen och jag fick göra om hela proceduren tre fyra gånger. Efteråt brukade min penis alltid ha svullnat upp lite av den oömma behandlingen det innebär att rätta till den kanske 40 gånger iklädd målvaktshandskar. Egentligen brukar det krävas åtskilliga sessioner av samtals- och beteendeterapi innan man kan bli kvitt sina tvångstankar. Jag lyckades med helt andra tillvägagångssätt. Jag kom till en slutsats som gjorde det möjligt för mig att ifrågasätta mitt tvångsbeteende och slutligen bli av med det.

Jag kom på att: Fan jag är ju asdålig. Man kan säga att min inkompetens botade mig. Hur många ritualer jag än hade, gick det ju ändå alltid åt helvete. Jag gjorde tabbar hela tiden hur som helst. Den tanken blev min nyckel till frihet. Idag när jag tänker på hur dålig jag är, känner jag mig tacksam. Hade det inte varit för att jag var så pass dålig, hade min penis sett ut som en squash.

Sista delen kommer imon, sen räcker det.

/ Adam