Jag började spela fotboll när jag var åtta år gammal. Förvisso hade jag tidigare erfarenheter i form av en fotbollsskola med IFK Kalmar, men jag slutade eftersom jag fick ont i tårna. Jag vet inte vad mina föräldrar förväntade sig egentligen, med tanke på att jag dagligen bar tights till dagis och lekte med Barbie.

Jag kom ner till Bergaviks IP en sensommareftermiddag någon gång i tvåan. Den första jag mötte av dem som sedan skulle bli mina bästa vänner genom hela min uppväxt var Stefan Westman. Han kom fram, glad och flämtandes, nej det är inte en efterhandskonstruktion, han har flämtat sig igenom hela livet, och hälsade mig välkommen. Kruxet med mitt fina minne är att Stefan förnekar det. Han påstår att han började spela fotboll efter mig. Han ljuger.

Ändå sedan dess har jag varit sådär på fotboll. Jag har kämpat mig fram till det toppade laget och när det var prisutdelningar fick jag alltid priset som bästa lagkramrat. Ni vet det där priset för dem som alltid är där men aldrig gör någonting bra. Fast jag är rätt bra på att skrika.

Sen hände någonting sjukt. Jag blev bra. Jag gjorde mycket mål och råkade komma in på Fotbollsgymnasiet. Bergas A-lagstränare hörde av sig och frågade vem den där Jakob var som blivit antagen.

Då bröt jag foten och var borta i två månader. Sen blev min hals helkonstig, mandlarna svullnade upp och vägrade ge med sig, jag gick och väntade på operation i åtta månader.

Nu har jag kommit tillbaka och är asdålig, så jag ger och går till FC Fruktstund.

/  Jakob