Han gjorde det. Efter 2 månaders skott utanför, över, missade straffar, brända frilägen, stolpträffar och ribbträffar gjorde han det. Det har varit en ständig press som tyngt honom. Trots förnekelser i intervjuer, "laget är det viktigaste", har vi alla vetat det, vad som är viktigast för honom. Det går att likna vid att ha en IG-varning i ett ämne hängandes över sig i en hel termin, som man vissa nätter kommer att tänka på och sen kan man inte somna om, som poppar upp i huvudet under mysiga kvällar med kompisar, kanske mitt i ett gapskratt som resulterar i ett abrupt slut, ungefär som när Richard körde med sina stoppskratt förr i tiden, som kunde bryta ner vem som helsts psyke, mestadels Adams.

Nu är det som att ha haft en IG-varning hängandes över sig i en hel termin och till slut ha fått ett G. Kanske inte ett starkt G, förmodligen inte ett imponerande G och verkligen inte ett välförtjänt G. Oskar Thor snappade upp bollen i eget straffområde, accelererade förbi två motståndare, skottfintade en tredje och snurrade upp sista backen på läktaren (om vi nu hade haft såna till vår publik som består av tre vänner och hängivna föräldrar) med en överstegsfint varpå han lade bollen vid sidan av målvakten och den kunde, trodde vi, inte gå någon annanstans än rakt in i mål. Men på mållinjen, där stod han, Johan Gust, och han klackade in bollen i mål.


Nu ska jag gå och duscha (!!!).

/  Jakob